Föreställ dig en kropp som alltid varit stark och aktiv – som plötsligt inte ens kan gå. Jag tränade så gott jag kunde men kunde inte undvika att gå upp i vikt.
I min dagbok läser jag att läkarna sagt att smärtan skulle vara borta fyra till sex veckor efter steloperationen. Fem månader senare var den fortfarande kvar.
Efter fyra månaders stillaliggande fick jag börja stå upp två minuter i timmen. De minuterna – när jag bara stod och trampade – var en ren fröjd. Men den största smärtan var att inte kunna ta hand om mina barn. Min yngste var ett år. Jag kunde inte lyfta honom ur spjälsängen när han grät på nätterna. Min man arbetade nätter i vårt bageri. Att stå där i en helgjuten korsett från nacken till höften, utan att kunna lyfta eller trösta sitt barn – det var mer än jag klarade av.
Jag förstod att jag aldrig skulle bli “hel” igen. Jag kände att alla hade det bättre utan mig. Jag försökte ta mitt liv.
När jag vaknade och insåg att jag hade misslyckats tvingades jag ställa mig själv en avgörande fråga: Om jag ändå ska leva – hur vill jag då leva?

Det var då jag bestämde mig. Ska jag leva, då ska jag vara lycklig. Idag ser jag det som mitt bästa misslyckande.
Det här var 35 år sedan. Sedan dess har jag genomgått nio ryggoperationer och besökt allt från osteopater, akupunktörer, massörer, kinesiologer och kiropraktorer – ja, you name it, I’ve tried it. Jag har till och med varit hos en israelisk/engelsk healer som hävdade att han var utsedd av Jesus för att heala världen.